Meningslösa dagar. Tränade igår och idag men har inte kunnat väga mig på en riktig våg. Min våg visar alltid så konstiga siffror, står det 68 på min så står det 67,5 på mammas. Ibland står det 67,5 på min och så står det samma på mammas. Jättestörande. Blir så deppig av att inte veta vad jag väger på riktigt, batteriet i mammas våg är stendött nuförtiden.
Idag har varit en meningslös historia. Kände mig rätt okej fram tills dess att jag fick ett sms av min vän. Hon kanske sticker till London och pluggar om någon månad. Den enda vän jag har kvar, och hon lämnar mig. Men det är inte det som får mig att deppa ihop. Nej, det är att hon får göra det där jag alltid drömt om. Plugga utomlands, i en stad med puls och med engelska som modersmål. Det kändes som att jag blev skjuten i bröstet när jag läste det sms:et. Hon, inte jag. Hon får allt hon företar sig, jag får bottenskrapet om ens det. Hon tar för sig i livet och vågar möta förändringar, jag hatar förändringar men vill leva livet. Varför är jag så svår för? Jag fick panik när jag tänkte på att jag ska vara fast på universitetet i tre hela jävla år, innan jag får leva mitt liv på riktigt. Om mitt liv någonsin blir på riktigt.
Jag känner mig alltid som en biroll i mitt egna liv. Ser på mina beslut och undrar om det verkligen var jag som tog dem. Jag förvränger bilden av mig själv och minns inte allt jag gör och säger. Jag minns däremot till punkt och pricka vad andra säger och lovar och blir helt hysterisk om något ändras på i min bild av minnet. Jag har inga att umgås med förutom syster, men jag kan inte berätta saker för henne som man berättar för vänner. Ända sedan det där sms:et plingade till i inkorgen har mitt tvivel växt sig inpå skinnet mer och mer och jag börjar känna att det snart är dags för flykt.
Jag flyr alltid undan allt som känns jobbigt och gör psykiskt ont. Jag letar flyktvägar att undkomma skolan, jag vet inte vad jag vill längre. Som jag hatar det här velandet. Osäkerheten. Rädslan. Viljan att ge upp allt för att det inte kommer serverat framför näsan på mig. Jag orkar inte kämpa mer i mitt liv, jag har kämpat tillräckligt. Jag övervann mitt självskadebeteende helt på egen hand för tre år sen, men maten tog över. Åt och åt och åt, gick upp från 60 till 78 kg. Tog mig ur det halvlama tillståndet också och började träna. Kände mig lite bättre tillmods, stabil i måendet fram tills nu. Nu är det dags igen, för ännu en livskris. Jag orkar inte fler hjärnkrig. Kan jag inte få ge upp med en gång? Lägga mig ner på marken och ruttna bort? Jag är så trött på att jag alltid ska få kämpa mig igenom livet, medan alla andra bara flyger fram i rätt riktning hela tiden. Min väg är så krokig i livet att jag inte ens vet om jag är inne på rätt spår än. Jag bara antar att jag vill plugga, jag bara antar att jag valt rätt program, jag bara antar att jag aldrig kan nå mina högsta drömmar.
Åh. Jag vill bli författare, bo i en liten våning i Santa Monica, springa längs milslånga stränder varje morgon, lära mig spela piano, kanske gitarr, läsa böcker, bli smart, göra dagsutflykter till intressanta platser, äventyra, måla tavlor med havet som kuliss, sjunga i kyrkokör (mest bara för att det är fint), kunna äta stora nyttiga frukostar utan ångest (frukost ger mig mest ångest av alla måltider...), skaffa nya hobbyer, lära mig surfa, gå ut och dansa, få nya vänner, utforska alperna och lära mig åka skidor, skådespela i Hollywood...
Alla mina drömmar känns ouppnåeliga just nu. Jag orkar inte se framemot ett liv som kanske aldrig kommer bli av. Jag önskar jag var en stark person, stark mentalt. Men jag är nog fan det svagaste liv på denna planet. Väck mig, dra ut mig ur den här jävla vilseledande dimman. Jag behöver nytt syre.
Nya löften som lovar att ta mig nånstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar