weight gain...

Var på ätstörningscentret förra veckan, hade samtal samt tog vikt och blodprover. De hade inte någon vikt på mig sedan innan sommaren och jag hade gått upp från 41 till 45 vilket ledde till massa följdfrågor som "hur får det dig att kännas?" "har du kräkts mycket?" och jag bara kände hur jag ville dö på fläcken. Ja, jag är fet, ja jag kräks mycket men jag äter så otroligt mycket mer också och det är svårare att få upp maten igen om man äter sig så mätt att spy-reflexerna inte ens reagerar... Jag skäms över min existens.

Idag damp ett brev ner på hallgolvet med mina provresultat. Mitt kalium har aldrig varit såhär lågt någonsin och jag är rädd för mig själv. Normalvärdet ligger mellan 3,5-4,4 och under 2,5 är tydligen livsfarligt (man måste typ in akut då). Mitt värde låg på 2,6. Min läkare skrev i brevet att jag numera bör ta 4 istället för 2 kalium-tabletter (hah.. tar dom inte ens.. onödigt om jag ändå spyr upp dom? förstår inte hur dom tänker där..) och att jag ska försöka dra ner på kräkningarna om jag kan. OM JAG KAN... Alltså. Om jag KUNDE hade jag väl gjort det för hundra år sen? Inkompetensen är hög inom vården ibland ja...

Nu under kvällen fick jag överraskande ett mejl från en person jag ser upp till otroligt mycket, en elitidrottare vars namn jag ej tänker nämna. Men det betydde så otroligt mycket för mig att hon överhuvudtaget svarade på mitt mejl och hon skrev så kloka saker som jag genuint försöker att ta till mig.

Har förövrigt idag påbörjat och avslutat Emma Igelströms bok "Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin". Helt plötsligt fick jag en annan bild av Emma än den jag haft tidigare. Boken var så himla välskriven och kände igen mig i så himla mycket. Just att hon skiljer på två olika personligheter i samma person; att för hela världen är hon "simmar-Emma", men för sin familj och sina nära vänner är hon "bara Emma"... Och sen finns ytterligare en person, allra allra längst in under "bara Emma", den personen som ingen förutom Emma själv vet om (demonerna; tankemonstret). Det är exakt så jag känner! Att jag är olika lager av personligheter, yttersta skiktet är min "offentliga personlighet", dvs den jag är bland människor jag inte känner så väl. Den andra skiktet är den personlighet jag har bland de jag känner; familj, vänner. Men det innersta lagret består av en personlighet jag önskar att jag slapp ha. Det är en personlighet/ett monster som träder fram när "mitt vanliga jag" är tillfälligt svag och inte har kontroll över tankarna...

Äsch gud vad jag flummar iväg nu. Godnatt (om jag nu får någon sömn inatt, fick ingen igår).