Blindtarmsoperation..

I lördags morse vaknade jag ca kl 4 på morgonen av sjuk magsmärta i övre delen av magen. Tänkte direkt "fan det är magsår" på grund av min bulimi. Jag ringer mina föräldrar och så vilar jag på deras soffa medan de kollar upp mina symptom på 1177:s hemsida. Magsår, magsjuka, blindtarm, tarmvred... jag gråter för jag har så ont och jag ligger i exakt samma position i tre timmar och kan absolut inte röra mig utan smärta. När klockan slår åtta försöker jag känna efter om det har avtagit något för att kunna åka till jobbet (hur tänkte jag där??). Det är ju ob på helger och jag vill inte tappa en hel helglön pga magont. Börjar göra mig i ordning trots smärta och tänker att "jag kan ju alltid åka dit och försöka i alla fall, går det inte så åker jag bara hem", men när jag kommer dit frågar en kollega hur jag mår, jag berättar om magsmärtorna och han frågar vilken del av magen det sitter i, om det liksom "vandrar runt" eller är permanent smärta på samma ställe. När jag säger att det vandrat från övre delen av magen ner till höger revben för att sedan ha satt sig som en stor klump skärande smärta i höger nedre del av magen, ringer varningsklockor hos min kollega som säger att det låter som blindtarmen och att jag måste kolla upp det, att det är farligt om den spricker. Jag förminskar smärtan i ord genom att säga att det nog inte är någon fara, jag lever ju :):):) Han tycker i alla fall att jag borde kolla upp det, och säger att han ska hålla koll på mig. Han berättar även för övriga kollegor så alla har ett öga på mig.

Till slut, efter tre timmar på jobbet kommer en annan kollega fram till mig, hon säger "hur ont har du vännen? Jag ser att du försöker pina dig igenom detta, men är det inte bättre att du åker hem och vilar upp dig? jag vill inte att du stannar kvar och blir jättesjuk och sedan blir borta en månad från jobbet, då är det bättre du åker hem nu och är hemma en vecka istället om det behövs." Jag lyssnar på henne, hon har väldigt stor "impact" på mig (drivande och egen, tuff kvinna) så jag börjar gå mot omklädningsrummet när kollegan som jag först berättade om mina magsmärtor för fick syn på mig. Jag sa att jag drar hemåt, varpå han säger att "nej, du måste kolla upp detta, ring akuten eller åk dit direkt". Okej säger jag, och utan att ha fattat det sitter jag plötsligt i väntrummet på akuten, med bara en före mig i kö.

När det är min tur får jag självklart en skitsnygg manlig sjuksköterska, jag får beskriva varför jag är där varpå han tar lite blodprover, febertemp, och sätter in en venkateter i armvecket på mig för dropp. Jag får inte dricka eller äta för han säger att det låter troligt att det är blindtarmen och då kommer det bli aktuellt för operation, så jag får ett rum på akuten där jag får ligga och vänta i 3(!) timmar på en läkare som ska klämma och känna på min mage. Han säger att blodproverna visade svagt på inflammation i blindtarmen, men inte superakut. Så jag blir inlagd för observation, om smärtorna inte avtar så blir det operation men först ska jag på ultraljudsundersökning och gynundersökning för att utesluta äggstockarna. På ultraljud hittar läkaren inte min blindtarm överhuvudtaget (gissar på att han var ny) varpå han får hämta en kollega som efter ett tag hittar något han tror är blindtarmen. Han ser att det är lite vätska runt blindtarmen och att den även är något förstorad, vilket tyder på inflammation. Fortfarande inte jätteakut så jag blir körd ner till ett eget rum på AVA (akutvårdsavdelningen) där jag ska ligga för natten. Kontroller med jämna mellanrum, fortfarande samma smärta som jag haft under hela dagen men när jag ligger still är det hanterbart.

Klockan 23 kommer en kirurg in till mig, vill klämma på min mage och frågar om det fortfarande gör ont. Han prickar precis rätt på det ömma stället och jag skriker rakt ut, varpå han säger "det gör SÅ ont alltså? Då ringer jag och beställer en tid för operation", han går iväg och jag somnar efter nån timme. Vaknar av och till, det kommer in nattpersonal (återigen supersnygga manliga sköterskor..) kl 2:15 ca som säger att jag ska duscha och förbereda mig för operation. Trött och medtagen går jag och duschar, får nya kläder och en nybäddad säng. Blir ivägrullad med mina värdesaker i en kasse (dom glömmer såklart mina skor.. men fick igen dom senare) upp till kirurgavdelningen på våning 8. Där får jag träffa narkosläkaren och kirurgen, som förklarar en del om ingreppet, att det blir titthålsoperation osv. Jag får andas i en syrgasmask och får sövningsmedel i armen, dom sekunderna var fan inte roliga. Gapar efter luft som en fisk, får panikångest och känner att det blir jättetungt att andas. Hör hur dom frågar om det går bra, sen slocknar ögonen och jag är totalt väck. Tror operationen var kl 3 men är inte säker, men däromkring. Vaknar i alla fall prick 4:50 för har en stor tickande klocka på väggen framför mig när jag öppnar ögonen. Det rycker i kroppen när jag vaknar, händerna river nästan ner droppslangen sen somnar jag om. Sen vaknar jag ungefär var tionde minut då en automatisk blodtryckskontroll görs via en maskin. Somnar om, vaknar, somnar om osv. Orkar verkligen inte hålla ögonen öppna. Till slut vaknar jag lite smått, kollar på skärmen med mitt blodtryck och puls, 95/53 i blodtryck och 66 i puls när jag precis vaknade och sedan efter två sekunder var pulsen uppe i 87 för att mina hjärtslag verkligen skenade i höjden titt som tätt. Jag somnar om till kl 7:40 ca då en sköterska från kirurgvårdsavdelningen på våningen under oss kommer upp för att hämta mig. Dom tittar till mina bandage och tycker det ser fint ut och säger även att operationen har gått bra. Jag säger "ok" (var helt omtöcknad och tog inte in mycket dom sa precis) och somnar om. Vaknar när sängen börjar rulla och jag hamnar i ett rum som jag delar med en gammal tant som var riktigt på klagohugget. Ingenting var bra, maten var usel, telefonen funkade inte (hon knappade fel), ingen kom när hon ville (hon tryckte dock inte ens på larmknappen)... Hon pratade för sig själv och snarkade pisshögt när hon slumrade till då och då. Men trött som jag var somnade jag om och vaknade när läkaren kom in på morgonronden. Han sa att operationen gått bra, att jag nu blivit av med blindtarmen och att jag får åka hem under eftermiddagen eller stanna en natt till beroende på hur jag känner mig. Jag ligger och glor i taket till kl 12 då det är dags för lunch, sköterskan vill gärna att jag provar gå med henne till matrummet men jag vänder halvvägs och börjar nästan gråta för att jag är så trött och medtagen och har ont i magen, och benen orkar inte bära mig helt enkelt. Så jag får mat på rummet, helt okej men kändes läskigt att äta. Magen var så uppsvullen efter operationen och efter allt dropp (herregud vad uppsvällda fingrar, lår, vader, ansikte och armar jag fick av droppet) så jag har egentligen ingen vidare matlust, men eftersom jag inte hade ätit sedan fredagskvällen så åt jag litegrann. Sen låg jag och stirrade i taket ytterligare fyra timmar, tills min familj klampade in på rummet och hade med sig lite grejer, men jag beslöt mig för att följa med hem, orkade inte vara kvar även om jag hade ont och även om det hade varit säkrast ifall någon komplikation skulle uppstå. Jourläkaren godkände även om det kändes lite tveksamt, syster körde mig i rullstol ner till entrén och pappa hämtade bilen för att jag skulle slippa gå så långt. När jag kom hem åt jag lite lätt middag (omelett) och gick direkt och lade mig. Somnade dock inte direkt, men mellan 22-04 sov jag som en stock. Vaknade vid 4 imorse och tog smärtlindring, somnade om till 8 och försöker nu repa mig efter denna udda helgen. Har numera ont på vänstersidan av magen där de har gått in med titthålskameran och diverse verktyg. Tre hål i magen har jag, med stygn som ska tas bort om 14 dagar.

Fyfan. Förstår knappt någonting nu när jag resumerar helgen. Trodde ju det skulle bli en vanlig jobbhelg, men nähä. Alltid ska det bli strul.Vågar heller inte väga mig förrän jag känner att all vätska har lämnat kroppen...