Another life, where I can be pretty. And thin.

Efter att ha lagt av med träningen i fyra månader har jag nu gått upp från 63 till 76 kg. Hur fan kunde det hända? Ångest. Jag kommer aldrig glömma när jag var på rätt väg för några år sen. Gick ner från 62 till 57 och sen tog det bara stopp. Och jag låg stadigt på 61-62 hela gymnasietiden. Normalt bmi, fastän jag såg tjock ut. Om jag tyckte jag såg tjock ut då, vad är jag inte nu då? Smällfet. Och med ett bmi på 28. ÖVERVIKTIG. Det här händer bara inte. Jag skulle ju bli smal, vara smal vid tjugo. Åren har gått och jag är större, fläskigare och äckligare än någonsin. Jag skäms över mig själv, jag skäms över min kropp men det värsta är mitt svullna ansikte. Dubbelhakan. Som dallrar vid varje fotsteg. Jag har aldrig varit söt. Alltid varit hon den fula. Jag har aldrig blivit mobbad eller tillsagd att jag är ful, men eftersom alla andra får höra att dom är söta och vackra och aldrig jag, så vet jag att det är så. Mitt ex kallade mig dock tjockis när han var onykter. Det sved. För det kändes som han menade det och att han bara vågade säga det när han var onykter. Och mina syskon har alltid älskat att påpeka att jag är tjock. Till och med min farmor sa en gång när jag var som smalast; "du är så smal och fin", så det är smal alla vill att jag ska vara. Och det är smal jag vill vara. Jag vill visa alla att jag kan. Jag måste visa alla att jag kan. För jag kan inte leva med mig själv när jag ser ut såhär. Jag drömmer om ett annat, lyckligt liv. Ett liv där jag är söt. Och smal.