Tisdag

Började morgonen med ätstörningscentret. Det gick inte riktigt som jag hade förväntat mig. Trodde det skulle bli "som vanligt", men dom såg att jag hade gått ner i vikt och bokade in en tid IGEN till överläkaren för nu var det påväg åt heeelt fel håll... Var ju där förra månaden... Om tre veckor ska jag behöva sitta mittemot han som hånlog mot min viktuppgång. Ångest. Min terapeut ville (liksom sjuksköterskan) få in mig i dagvården imorgon men jag fixar det inte... Hon satt och tjatade på mig i en timme, försökte snirkla sig runt mina tankar och hitta in. Till slut frågade hon om hon fick ta beslutet åt mig, men nejnej... Då sa hon att om jag inte ser till mitt eget bästa måste dom göra det åt mig och risken blir inläggning och det är bättre att jag vänder det själv innan det hamnar där.  
Men det är som att jag pushar min botten längre och längre ner... Som om jag inte riktigt träffat den än.
Och ändå säger jag till mig själv varje dag hur jävla trött jag är på det här livet. På den här sjukdomen.

Jag sneglade på datorskärmen när sköterskan skulle kolla min senaste vikt. Där stod min diagnos. Och jag svär... Jag har faktiskt inte vetat vad dom benämner mig som eftersom jag är mer typ "underviktig bulimiker"... Men jag har tydligen blivit diagnosticerad anorexia nervosa med självrensning.

Bmi imorse: 15,2. Vikt 42. Nu är jag bara 0,8 kg ifrån LW. Ska bli intressant att se när jag når det. Måndag? Hoppas.

(Detta inlägg skrevs i tisdags men glömde publicera.)