Suck. Att det ska vara så svårt att få alla bitar på plats i det här så kallade livet. Jag känner att jag mentalt redan gett upp högskolan. Tentan gick ju därefter också. Och kursen jag läser nu... Läser jag knappt. Jag bara ORKAR inte. Och jag får sån ångest ovanpå allt detta. Ångest för att jag är så dålig som inte kämpar, ångest för att mina föräldrar vill att jag ska bli nåt, ångest för att hela min släkt vet att jag kommit in på högskolan och jag vill inte vara den som ger upp. Jag orkar inte med att berätta för alla att jag har noll motivation för skolan. Noll motivation att leva. Jag orkar inte med att mitt liv har blivit till vad det är. Eller vad det är... Det är ju INGENTING. Totalt meningslöst, jag är värdelös. Jag har inga vänner, inga talanger, jag är ointressant, har aldrig haft jobb, aldrig varit utomlands, jag är ful, jag är tjock, jag har äcklig hy, jag har potatisnäsa, dubbelhaka, knubbiga fingrar, feta lår, sladdrig mage, jag har världens sämsta koncentrationsförmåga, jag går upp och ner i vikt, jag ger alltid upp när jag möter en vägg, jag gråter för precis allting och ofta utan anledning, jag är svag, feg, bitter, olycklig och så jävla trött på livet.
Men nej, jag mår bara bra.
Finns det då någonting positivt med mitt liv? Ja, skulle det finnas så går det i alla fall att räkna på fingrarna.
Okej. Jag är glad för min viktnedgång, hittills (fast den kunde gått snabbare och skett effektivare).
Jag är glad för min familj och mina katter. (Fast familjen lär jag väl ändra mig om när skolan går i stöpet... Lär ta hus i helvete.) Jag är också glad för mina drömmar och min fantasi men den kan man ju inte leva i...
Så man kan säga att det dåliga överväger det yttepyttelilla bra i mitt liv. Med hästlängder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar